Zabriskie Point

I går såg jag Zabriskie Point från 1970 av Michelangelo Antonioni. Det tog ungefär 110 minuter för budskapet att krångla sig igenom fyrtio år av mediebrus, konsumtion, kapitalism och låtsasliv för att inse att filmen är anti just detta. Slutscenernas skithäftiga explosioner är något av det snyggaste jag sett på film.

Taking Woodstock

Nu vet jag, mer än någonsin: jag skulle varit född för fyrtio år sen. Tänk att vara så hängiven och samtidigt släppa på alla spärrar. Precis det handlar Taking Woodstock om. Och om peace och love och allt det där. Och kanske det viktigaste av allt: freedom. Friheten att vara en av miljontals på en åker som under några dagar exploderade i musik, lera och droger. Friheten att brinna för sin sak och friheten att inte veta någonting alls. Jag tycker det är fantastiskt bra. Hur lever man som en hippie på 2000-talet?

Australia/Les grandes personnes

Att jämföra Australia med Les grandes personnes är som att jämföra en tvåkilosstek med en pain au chocolat. Jag brukar inte gilla stekar och jag brukar inte gilla filmer som Australia. Men den här gången är det annorlunda. Där det hade kunnat bli klibbigt blir det vackert. Där det hade kunnat bli illamåendeframkallande blir det hisnande. Jag sväljer hela historien – med bearnaisesås och allt – och blir mätt länge, länge. Om Australia är en stor fet stek, är Les grandes personnes en söt bakelse som jag bara vill ha mer av. I stället för överdåd är det detaljerna som är viktiga. En perfekt efterrätt, helt enkelt.