Han vill inget, kan inget, tycker inget. Säger han själv. Ändå lyckas han med det mesta. Henrik Schyffert med sitt The 90s — ett försvarstal berättar om en generation som växte upp utan någon vilja eller driv. Som hade två TV-kanaler att välja på och lärde sig att fredagsmys betydde full hemma. Han är modest, den gode Henrik, och säger att han placerar sig gärna i mitten utan att göra något: som med rockbandet Whale och Killinggänget. Kanske är det så, men det går inte att undgå hans uppenbara charm och begåvning.
Skratt och igenkänning blandas med allvar och eftertänksamhet under föreställningen. Vad betyder det att bli vuxen? Det innebär att man gör sina val medvetet och sedan står för konsekvenserna. Att inse att ironigenerationen har haft sin guldålder och att saker kanske är lite mer på allvar. Om man sedan inte vet vad man vill göra här i livet är det quite alright, jag känner precis likadant. Det handlar om känslan man får, inte vad man gör. Henrik får mig att längta tills jag fyller fyrtio.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar