31 januari 2008

I’m Not There

Hype! Bob Dylan-filmen I’m Not There har det länge pratats om, och äntligen fick vi gå på Sverigepremiären på ett svettigt och smockfullt Draken. Jag visste inte mycket om filmen innan, trots detta var den allt annat än vad jag trodde. Det är ett collage av sex olika karaktärer som skulle kunna vara, kan bli eller har varit Dylan, i ett kalejdoskop av bilder, musik och ord. Skeden i Dylans liv, eller olika uppfattningar och delar av honom, utgör huvudpersonerna och deras handlingar.

Berättelsen är inte kronologisk utan växlar mästerligt mellan de olika handlingarna, ofta med en suggestiv känsla och surrealistiska inslag, och alltid ackompanjerat av Dylans musik. Cate Blanchett är helt otroligt bra som en av Dylans mer rebelliska alter-egos: gesterna, uttrycken, rörelsemönstret och inte minst porträttlikheten. Så som jag uppfattar det är filmens budskap en koppling till titeln, att i slutändan vill Dylan och hans reinkarnationer gå ur blickpunkten, vara fria, att inte vara där. En fin och oväntat hyllning till Dylan av Todd Haynes, och om man kan pussla ihop de olika delarna och personligheterna till en hel bild har man lärt sig mycket, även om det kan hjälpa att kunna sin historia innan.
People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Because the more you live a certain way, the less it feel like freedom.
(Jim Emerson och Robert Sullivan har skrivit bra saker om filmen.)

Inga kommentarer: