Än en gång är klassskillnaden mellan DN och GP enorm. DN:s
Eva af Geijerstam skriver om
I’m Not There:
“Dylans oförutsägbarhet och vägran att vara talesman för någon annan har alltid varit mycket irriterande för de lindrigt engagerade och de likgiltiga. Inte minst för dem som envist och med orätt hävdat att han odlat “mystifikationen” som en affärsidé och “inte kan sjunga”. Och för alla i den bransch och den publik som kräver kronologi, kontinuitet och upprepningens motsägelsefria trygghet.”
Det säger ganska mycket när GP:s
Mats Johnson avslutar sin recension på följande vis. Vad tråkigt för Mats att tillhöra den publik som Eva så träffsäkert beskriver.
“Utan ett genuint Dylanintresse tror jag filmen framstår som förvirrande och lite långtråkig.”
1 kommentar:
Hynek Pallas som skrivit SvD:s recension är också glad över filmen, Dylanfan som han är.
Den bästa filmstunden var för mig (förutom David Cross som Allen Ginsberg!) då Christian Bales Dylan sjöng The Lonesome Death of Hattie Carrol, en låt jag inte diggat tidigare och som, har jag lärt, är en låt från verkligheten.
Skicka en kommentar