Paris, je t’aime

Jag och min underbara syster har haft en helkväll, hemlagad mat, bio och fika; precis perfekt. Filmen vi såg var Paris, je t’aime, en kollektivfilm med arton olika episoder av arton olika regissörer. Vi gillade den, väldigt mycket. Alla kortfilmer handlar om kärlek: kärlek till Paris, till ett nytt möte, till sin livspartner, till ett dött barn, eller till kärleken själv. Episoderna är alla nästan lika korta, och är slut när man som helst vill veta hur det går. Det är lite det som är charmen, att drömma ihop ett eget slut och undra om kärleken vann. Det är vackert, ibland sorgset och ibland skrämmande. Även om stilarna går isär så känns filmen enhetlig och som en i slutändan.

Stranger than Fiction

I går gick vi på förhandsvisning av Stranger than Fiction. Mina intryck av filmen: mysig, smårolig och smart. Ingen fullträff, men heller ingen flopp, ungefär vad jag hade förväntat mig. Bra skådespelare, passande musik och en annorlunda handling gör att man får en behaglig stund i biomörkret, och inte så mycket mer än det.

Little Miss Sunshine

Äntligen fick vi se hypade Little Miss Sunshine, och det är alltid lika tillfredsställande när förväntningarna infrias. En varm, fast härligt mörk komedi med klockrena karaktärer och skådespelare. Cynism och pessimism är alltid lyckat i kombination med komedi, vilket ger de obligatoriska skratten men också tänkvärdheter. Missa inte den här filmen, det är redan en av höstens favoriter!

Det enda som inte föll lilla- fröken-gå-på-bio-varje-vecka i smaken var det något abrupta slutet: jag vill ju se mer! För övrigt var nya Bergakungen omysigt, opersonligt och obekvämt. Tacka vet jag Royal, Draken och de andra gamla rävarna med något som kallas atmosfär.

Marie Antoinette

Nej, jag tänker inte säga att att Marie Antoinette var som en “fluffig gräddbakelse”, som det har stått i så många recensioner. Jag tycker inte ens om gräddbakelser. Men jag gillade Sofia Coppolas film: den var vacker, sorgsen och inte alls så ytlig som vissa kritiker har framställt den som. Jag tycker den har samma drömmande, svävande djup som finns både i The Virgin Suicides och Lost in Translation. Självklart är det musiken som gör en stor del, men det är också det skira morgonljuset och färgernas mättnad. Stackars Marie, det var inte lätt: att bli drottning över en natt men samtidigt bara vara en ung kvinna. Sofia Coppola har lyckats igen.

Babel

Faktiskt så var inte Babel så farlig som vi alla hade trott. Den var hemsk, gripande och fruktansvärt jobbig att se, men inte så där hjärtslitande att man bara vill blunda och gömma sig. Regissören Alejandro González Iñárritu valde att bryta jobbiga scener när det var som mest intensivt; på det sättet blev den en aning lättsammare. Man hade också kunnat göra en fläskig actionrulle av handlingen men därmed helt förlorat spänningsmomenten. Istället är Babel en stundtals lågmäld och stundtals högintensiv film. Det är kontrasterna som gör det, som gör filmen till en stark berättelse om oskyldiga offer, slumpens påverkan och tragiska människoöden.

Farväl Falkenberg

Farväl Falkenberg är en fin film. Melankolisk, tragisk och bitterljuv men med en känsla av hopp. Väl värd sina lovord.