Little Miss Sunshine

Äntligen fick vi se hypade Little Miss Sunshine, och det är alltid lika tillfredsställande när förväntningarna infrias. En varm, fast härligt mörk komedi med klockrena karaktärer och skådespelare. Cynism och pessimism är alltid lyckat i kombination med komedi, vilket ger de obligatoriska skratten men också tänkvärdheter. Missa inte den här filmen, det är redan en av höstens favoriter!

Det enda som inte föll lilla- fröken-gå-på-bio-varje-vecka i smaken var det något abrupta slutet: jag vill ju se mer! För övrigt var nya Bergakungen omysigt, opersonligt och obekvämt. Tacka vet jag Royal, Draken och de andra gamla rävarna med något som kallas atmosfär.

Marie Antoinette

Nej, jag tänker inte säga att att Marie Antoinette var som en “fluffig gräddbakelse”, som det har stått i så många recensioner. Jag tycker inte ens om gräddbakelser. Men jag gillade Sofia Coppolas film: den var vacker, sorgsen och inte alls så ytlig som vissa kritiker har framställt den som. Jag tycker den har samma drömmande, svävande djup som finns både i The Virgin Suicides och Lost in Translation. Självklart är det musiken som gör en stor del, men det är också det skira morgonljuset och färgernas mättnad. Stackars Marie, det var inte lätt: att bli drottning över en natt men samtidigt bara vara en ung kvinna. Sofia Coppola har lyckats igen.