Zabriskie Point

I går såg jag Zabriskie Point från 1970 av Michelangelo Antonioni. Det tog ungefär 110 minuter för budskapet att krångla sig igenom fyrtio år av mediebrus, konsumtion, kapitalism och låtsasliv för att inse att filmen är anti just detta. Slutscenernas skithäftiga explosioner är något av det snyggaste jag sett på film.

Taking Woodstock

Nu vet jag, mer än någonsin: jag skulle varit född för fyrtio år sen. Tänk att vara så hängiven och samtidigt släppa på alla spärrar. Precis det handlar Taking Woodstock om. Och om peace och love och allt det där. Och kanske det viktigaste av allt: freedom. Friheten att vara en av miljontals på en åker som under några dagar exploderade i musik, lera och droger. Friheten att brinna för sin sak och friheten att inte veta någonting alls. Jag tycker det är fantastiskt bra. Hur lever man som en hippie på 2000-talet?

Australia/Les grandes personnes

Att jämföra Australia med Les grandes personnes är som att jämföra en tvåkilosstek med en pain au chocolat. Jag brukar inte gilla stekar och jag brukar inte gilla filmer som Australia. Men den här gången är det annorlunda. Där det hade kunnat bli klibbigt blir det vackert. Där det hade kunnat bli illamåendeframkallande blir det hisnande. Jag sväljer hela historien – med bearnaisesås och allt – och blir mätt länge, länge. Om Australia är en stor fet stek, är Les grandes personnes en söt bakelse som jag bara vill ha mer av. I stället för överdåd är det detaljerna som är viktiga. En perfekt efterrätt, helt enkelt.

Indecision

Indecision av Benjamin Kunkel lockade mig av den enkla anledningen att jag i ett naivt ögonblick trodde att boken skulle hjälpa mig i min egen obeslutsamhet. Faktum är att den verkade i total motsatt riktning.

Huvudpersonen Dwight, som lever ett medelmåttigt liv i New York med en semi-flickvän och ett tråkigt jobb, får chansen att prova en medicin som botar just obeslutsamhet. Via ett besök i Ecuador träffar han belgiskan Brigid och tillsammans inleder de en resa, både fysisk och psykisk. Tyvärr blir jag borttappad i obegripliga tankegånger och där Indecision behandlar ämnen som filosofi, världsproblem och ideologi skakar jag på huvudet och förstår ingenting. Trots det blir jag ohjälpligt fascinerad och kan inte sluta läsa. Och ironiskt nog har jag fortfarande inte bestämt mig vad jag tycker.

Håkan Hellström/Lykke Li

Håkan Hellström träffar rakt i hjärtat och jag tror att Nu kan du få mig så lätt är den ultimata kärleksförklaringen. Eller är det Lykke Lis Tonight som är det? Båda lika utlämnande, sårbara och ärliga. Jag kan inte bestämma mig, men jag vet att både Håkan och Lykke är mästare på att fånga publikens hjärtan – en som aldrig behövt anstränga sig och en som nyss har lärt sig.

– Du och jag är lite lika, Lykke.
– Ja, jag tror också det, Håkan. Jag gillar att dansa, du gillar att dansa.
– Och kärleken i vår musik är enkel fast samtidigt så komplicerad.
– Nu kan du få mig så lätt. Vi kanske borde gifta oss?

Sigur Rós

Jónsi Birgissons barnsliga sång måste vara något av det vackraste som finns. Hans blyga sätt att be publiken klappa, glittret på kinderna, hans totala fokus inåt. Sigur Rós är kvällens bästa, och trots att det inte är första gången jag ser dem är det samma starka känsla. Känslan som börjar i hjärtat, sprider sig till magen och väcker något urtida i huvudet. Det är magi i sommarnatten, en förtrollad timme och jag vet att det snart tar slut, men just i det ögonblicket är det bara jag och Sigur Rós.

En lanthandel i Provence

Franska människor på film porträtteras nästan alltid som osympatiska, burdusa och tanklösa. En lanthandel i Provence är inget undantag. Antoine tänker bara på sig själv, men inser med filmens gång att det finns andra viktiga saker i livet: som pappans lanthandel, familjen och kärleken. Handlingen följer den typiska mallen – först går det dåligt, sedan går det bra, sedan går det jättedåligt och sedan går det jättebra – så alltså är filmens slut ingen större överraskning. Men vad spelar det för roll, för om man letar efter en fin fransk karamell att suga på i sommarvärmen är En lanthandel i Provence precis rätt.

3×Boléro

Uppsättningen 3×Boléro är tre versioner av Ravels Boléro, tolkade av tre olika koreografer och Göteborgsoperans balett. Jag börjar bakifrån, med finalversionen: inte riktigt min kopp. Humoristiskt och experimentellt, men inget som fastnar. Det är den första och andra tolkningen som jag faller för. Här finns inga ord, som annars berör mig så, utan bara kroppars rörelser och Boléros crescendo. Blandningen av klassisk balett och ren fuldans är helt fantastisk. Precis som paret som strävar bort från varandra, men i separationen måste de falla. Eller det skimrande silverregnet över en ensam dansare. Det är så vackert att jag får ont i magen. Det är faktiskt så vackert. Jag har aldrig sett något liknande.

Korpen

Den där Freddie Wadling är en ganska speciell person som passar perfekt i Stadsteaterns Korpen – en skräckteater om Edgar Allan Poe. Det är roligt, varierande och kanske inte så läskigt, men vissa scener framkallar behagliga rysningar: som när Wadling sjunger en ödesmättad version av Perfect Day och hela ensemblens dramatiska Du Hast. Det är lättsamt, men det finns ändå ett visst allvar som dröjer kvar långt efter ridån gått ner.

Ingen kärlekshistoria

Ingen kärlekshistoria är en föreställning av Teater Aktör inspirerad av Stephen Kings debutroman Carrie och spelas just nu på Masthuggsteatern. En ensam kvinna på scen, skrämmande starkt spelat, delar med sig fragment ur ett ensamt och utsatt liv. Simon Ohlssons intensiva musik ackompanjerar och tillsammans ger det oss en timme riktigt bra skräckteater.

No Country for Old Men

Med ett lugn, lika vidsträckt som Texas öken berättar bröderna Coen en vacker och brutal historia: No Country for Old Men. Med samma outgrundliga lugn spelar Josh Brolin hjälten – ingen rädsla, ingen återvändo. Det börjar som en nedtonad western, fortsätter som ren och skär action och slutar med en stor utandning. Det lågmälda funderandet över livet, som alltid närvarande i Coen-filmer, är det jag för med mig hem och blir för mig filmens budskap. Intensivt, nervkittlande och fantastiskt.

Encounters at the End of the World

Med en charmigt karaktäristisk tysk brytning tar dokumentärfilmaren Werner Herzogs med oss på en resa till Antarktis och de forskare som lever och verkar där. Bland allvarliga vetenskapsmän och hårda data finns visioner, upplevelser och tankegångar utöver det vanliga. Encounters at the End of the World är en film som berör och inspirerar. Se den för Werners träffsäkra och ibland totalt opassande kommentarer och frågor, för hans mod att dröja kvar vid detaljer och för hans förmåga att skapa kontakt.

It ain’t me babe

Än en gång är klassskillnaden mellan DN och GP enorm. DN:s Eva af Geijerstam skriver om I’m Not There:

“Dylans oförutsägbarhet och vägran att vara talesman för någon annan har alltid varit mycket irriterande för de lindrigt engagerade och de likgiltiga. Inte minst för dem som envist och med orätt hävdat att han odlat “mystifikationen” som en affärsidé och “inte kan sjunga”. Och för alla i den bransch och den publik som kräver kronologi, kontinuitet och upprepningens motsägelsefria trygghet.”

Det säger ganska mycket när GP:s Mats Johnson avslutar sin recension på följande vis. Vad tråkigt för Mats att tillhöra den publik som Eva så träffsäkert beskriver.

“Utan ett genuint Dylanintresse tror jag filmen framstår som förvirrande och lite långtråkig.”

Itty Bitty Titty Committee

Well. Itty Bitty Titty Committee handlar om lesbiska Anna som blir medlem i en feministisk grupp vid namn CIA (Clits in Action). Klyschigt värre, men ganska underhållande. Till exempel så anses det av gruppens ledare att Anna “kommit långt” när hon gör rosa slingor i håret. Man måste också bli rebellisk mot sin familj, vägra bära bh, och säga upp sig från jobbet om man ska vara med i en aktionsgrupp. Trots alla stereotyper är det en charmig, rolig och peppande film om att våga säga ifrån och att åstadkomma något.

I’m Not There

Hype! Bob Dylan-filmen I’m Not There har det länge pratats om, och äntligen fick vi gå på Sverigepremiären på ett svettigt och smockfullt Draken. Jag visste inte mycket om filmen innan, trots detta var den allt annat än vad jag trodde. Det är ett collage av sex olika karaktärer som skulle kunna vara, kan bli eller har varit Dylan, i ett kalejdoskop av bilder, musik och ord. Skeden i Dylans liv, eller olika uppfattningar och delar av honom, utgör huvudpersonerna och deras handlingar.

Berättelsen är inte kronologisk utan växlar mästerligt mellan de olika handlingarna, ofta med en suggestiv känsla och surrealistiska inslag, och alltid ackompanjerat av Dylans musik. Cate Blanchett är helt otroligt bra som en av Dylans mer rebelliska alter-egos: gesterna, uttrycken, rörelsemönstret och inte minst porträttlikheten. Så som jag uppfattar det är filmens budskap en koppling till titeln, att i slutändan vill Dylan och hans reinkarnationer gå ur blickpunkten, vara fria, att inte vara där. En fin och oväntat hyllning till Dylan av Todd Haynes, och om man kan pussla ihop de olika delarna och personligheterna till en hel bild har man lärt sig mycket, även om det kan hjälpa att kunna sin historia innan.

People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Because the more you live a certain way, the less it feel like freedom.

(Jim Emerson och Robert Sullivan har skrivit bra saker om filmen.)

The Savages

En linjär handling som tydligt för betraktaren från A till B, en utveckling som tar karaktärerna från förvirring till klarhet – framfört på ett realistiskt och enkelt sätt. The Savages är en historia om ett syskonpar och deras demente far. Skuldkänslor över att sätta fadern på ålderdomshem, den bristande kontakten mellan syskonen, och frånvarande föräldrar är alla teman som filmen behandlar. Frustration och ångest, kärlek och skratt; känslorna förmedlas så bra. Ett drama som alla borde se, för vi alla kommer hamna i samma situation en dag.

(I'm Sticking With You är tydligen poppis som slutkläm.)

Juno

Smartast dialog sedan Ghostworld, bästa familjen sedan Little Miss Sunshine och soundtrack i klass med vilken Wes Anderson-film som helst. Man kan förvänta sig den typiska moralkakan i slutet: bli inte med barn om du är 16 år, men skönt nog handlar det inte om det. Det handlar om att tron på evig kärlek och att hitta sig själv i en värld full av cheerleaders och människor som inte kan se det vackra i att vara annorlunda. Juno är flickan som får en bulle i ugnen, Bleeker är pojken som är pappan; tillsammans mognar de och inser att barn kan fungera innan kärlek. Det enda som är misslyckat är filmplanschen, man blir inte precis lockad av att se filmen. Gör det ändå.

The Darjeeling Limited

För att fira fyra år såg jag och kärasten The Darjeeling Limited, Wes Andersons nya film. Tre bröder åker tåg i Indien för att leta efter sin mor, som startar med detaljerade dagsplaner och slutar med en krossad ruta. Som vanligt i Wes-filmer handlar det om relationer, den här gången mellan bröderna; Wilson, Brody och Schwartzman gör ett fantastiskt jobb i sina tolkningar. Musiken passar (som vanligt) väldigt bra, och förstärker känslorna ännu ett snäpp: varma skratt, bubblande inspiration, träffande vemod. Filmen är precis så härligt flummig som jag hade hoppats på, och ger mig en skön känsla i magen som dröjer kvar länge.

Henrik Schyffert

Han vill inget, kan inget, tycker inget. Säger han själv. Ändå lyckas han med det mesta. Henrik Schyffert med sitt The 90s — ett försvarstal berättar om en generation som växte upp utan någon vilja eller driv. Som hade två TV-kanaler att välja på och lärde sig att fredagsmys betydde full hemma. Han är modest, den gode Henrik, och säger att han placerar sig gärna i mitten utan att göra något: som med rockbandet Whale och Killinggänget. Kanske är det så, men det går inte att undgå hans uppenbara charm och begåvning.

Skratt och igenkänning blandas med allvar och eftertänksamhet under föreställningen. Vad betyder det att bli vuxen? Det innebär att man gör sina val medvetet och sedan står för konsekvenserna. Att inse att ironigenerationen har haft sin guldålder och att saker kanske är lite mer på allvar. Om man sedan inte vet vad man vill göra här i livet är det quite alright, jag känner precis likadant. Det handlar om känslan man får, inte vad man gör. Henrik får mig att längta tills jag fyller fyrtio.

Eagles of Death Metal

Nackarna sträckta i beundran, fånleendet som klistrat. Dammet som virvlar i strålkastarljuset. Mosade tår, svettiga kroppar: det är underbart. Att få proppa fickan med skrynkliga sedlar som spenderas uteslutande på öl, att uppleva den euforiska känslan av att höra sin favoritlåt, att inspireras av bandets spelglädje. Det är partyrock och jag älskar det. Eagles of Death Metal är mina nya favoriter. I går på Sticky Fingers upplevde jag den bästa konserten sedan Roskilde.

Children of Men

Min favorit från Göteborgs Filmfestival 2007 var utan tvekan Children of Men, en intensiv framtidsdystopi i ett våldsamt England år 2027. Det har inte fötts ett barn på arton år och världen är på väg att falla ihop totalt. Det kanske mest skrämmande är att vissa aspekter i filmen inte alls känns långt borta. Inte lättsmält och inte så muntert, men filmen är en viktig tankeställare.

Den är fruktansvärt bra och fruktansvärt jobbig. Och absolut livsnödvändig att se. Jag gillade den här filmen väldigt, väldigt mycket. Den starkaste på ett långt tag.

Paris, je t’aime

Jag och min underbara syster har haft en helkväll, hemlagad mat, bio och fika; precis perfekt. Filmen vi såg var Paris, je t’aime, en kollektivfilm med arton olika episoder av arton olika regissörer. Vi gillade den, väldigt mycket. Alla kortfilmer handlar om kärlek: kärlek till Paris, till ett nytt möte, till sin livspartner, till ett dött barn, eller till kärleken själv. Episoderna är alla nästan lika korta, och är slut när man som helst vill veta hur det går. Det är lite det som är charmen, att drömma ihop ett eget slut och undra om kärleken vann. Det är vackert, ibland sorgset och ibland skrämmande. Även om stilarna går isär så känns filmen enhetlig och som en i slutändan.

Stranger than Fiction

I går gick vi på förhandsvisning av Stranger than Fiction. Mina intryck av filmen: mysig, smårolig och smart. Ingen fullträff, men heller ingen flopp, ungefär vad jag hade förväntat mig. Bra skådespelare, passande musik och en annorlunda handling gör att man får en behaglig stund i biomörkret, och inte så mycket mer än det.

Little Miss Sunshine

Äntligen fick vi se hypade Little Miss Sunshine, och det är alltid lika tillfredsställande när förväntningarna infrias. En varm, fast härligt mörk komedi med klockrena karaktärer och skådespelare. Cynism och pessimism är alltid lyckat i kombination med komedi, vilket ger de obligatoriska skratten men också tänkvärdheter. Missa inte den här filmen, det är redan en av höstens favoriter!

Det enda som inte föll lilla- fröken-gå-på-bio-varje-vecka i smaken var det något abrupta slutet: jag vill ju se mer! För övrigt var nya Bergakungen omysigt, opersonligt och obekvämt. Tacka vet jag Royal, Draken och de andra gamla rävarna med något som kallas atmosfär.

Marie Antoinette

Nej, jag tänker inte säga att att Marie Antoinette var som en “fluffig gräddbakelse”, som det har stått i så många recensioner. Jag tycker inte ens om gräddbakelser. Men jag gillade Sofia Coppolas film: den var vacker, sorgsen och inte alls så ytlig som vissa kritiker har framställt den som. Jag tycker den har samma drömmande, svävande djup som finns både i The Virgin Suicides och Lost in Translation. Självklart är det musiken som gör en stor del, men det är också det skira morgonljuset och färgernas mättnad. Stackars Marie, det var inte lätt: att bli drottning över en natt men samtidigt bara vara en ung kvinna. Sofia Coppola har lyckats igen.

Babel

Faktiskt så var inte Babel så farlig som vi alla hade trott. Den var hemsk, gripande och fruktansvärt jobbig att se, men inte så där hjärtslitande att man bara vill blunda och gömma sig. Regissören Alejandro González Iñárritu valde att bryta jobbiga scener när det var som mest intensivt; på det sättet blev den en aning lättsammare. Man hade också kunnat göra en fläskig actionrulle av handlingen men därmed helt förlorat spänningsmomenten. Istället är Babel en stundtals lågmäld och stundtals högintensiv film. Det är kontrasterna som gör det, som gör filmen till en stark berättelse om oskyldiga offer, slumpens påverkan och tragiska människoöden.

Farväl Falkenberg

Farväl Falkenberg är en fin film. Melankolisk, tragisk och bitterljuv men med en känsla av hopp. Väl värd sina lovord.